Hej!
Inleda gör jag med att tacka Anki för ett trevligt sällskap ikväll.
Har varit på hedeforsens kennel och lyssnat på en föreläsning om just schäfern.
Underbart mycket information och mycket att ta till sig.
Man lär sig förstå mycket om sin hund, öppnar ögonen mer.
Det var som han sa, det kanske kan ändras, ett problem alltså på fem minuter men för personen som står i det kan det ta betydligt mycket mer tid för.
Antagligen för man känner sig hopplöst låst.
Jag tänker inte ge upp på Sippi.
Aldrig.
Dock börjar känslorna komma nu.
När mentalitetstestet är avlagt och höftröntgen gjort sigg, och förhoppningsvis visat bra resultat, då...
ja.
Det är då hon inte kommer vara hos mig längre.
Det gör så ofantligt ont!
Jag ser på henne och känner och tänker: hon har ju blivit en så himla stor del av livet!
Det är ju mycket på gund a henne som jag njuter så av naturen idag.
Jag får ju njuta av den flera gånger om dagen med en fin vän vid min sida.
Det är väl en erfarenhet också, att någon skall tas ifrån en.
Men som skrivet, jag kan inte neka smärtan.
Och för att tillägga, Elisabeth har blivit lite av en förebild!
Sicken kvinna!
Hon är grym!
Jag älskar att samtala med henne, det ger mig en underbar känsla!
Jag kan inte annat än att tacka för kvällen.
Nu ska jag och Sippi mysa till det.
Godnatt!
Kram Pernilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar