När man kommer till jobbiga stunder i livet så märker man vilka som är ens sanna vänner.
Och ibland tar det inte form i mänsklighet utan i något hårigt, mjukt, med uppstående öron och svart nos.
I mitt fall är det ju såklart Sippi. Jag insåg i helgen hur mycket hon kan och skulle kunna om jag bara förstod bättre hur jag kan lära henne. Jag ser så mycket i henne som jag missat och jag tänker inte tappa det nu.
Idag har vi tränat på fot kommandot. Och vet ni hur det känns när ens hund går fot med en på en hel långsida på en fotbollsplan? I mitt fall... jag svävar.. Hon ser på mig, tränger inte före.. och vi går där bland moln.
Just nu är mänskligheten i min tillvaro mest till problem. Det snackas skit och det drar mer ner än vad det ger, tur för mig som har en så fin hårig, grå vän då.
Imorgon ska hon få springa på ett nytt ställe och hänga med mig och fika, precis som en bästa vän hade gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar