Fodervärdskap.

Eftersom jag inte har någon hedeforsare hemma att skriva om så får jag ju hitta ämnen.
Tänkte skriva idag om fodervärdskapet och dess fördelar/nackdelar.

Ni som följt bloggen från dess start vet med säkerhet att både Gonzo och Sippan är foderhundar.
Dock fick jag reda på ganska fort att Sippan skulle få stanna hos mig som avelstik om hennes höfter visade ett bra resultat, - vilket det gjorde. Hon är ju A och UA. Perfekt. Med Gonzo visste jag ju från början när jag tog över honom att han skulle bli någonting. Och att hans dagar hos mig var räknade. På ett sätt så ligger man då i lite extra. Man motionerar ännu mera så att de behåller en fin kondition, utsätter dem för miljöer som kan stärka dem. Man har ju faktiskt inte all tid i världen att umgås med sin krabat.

Det negativa i detta är att man faktiskt sätter en så stor del av hjärtat i det.
Jag är en människa som måste utmana mig själv, utsätta mig för prövningar som tär och stärker, och det gör detta. Verkligen.

Det är inte lätt att ha två stora schäfrar med en riklig energimängd. Jag har många gånger gnällt, suckat och lipat, men jag har inte gett upp. För de har gett så himla mycket! (Ja, jag känner mig ensam här hemma) Mina vänner finns inte här längre, jovisst, Sippan är snart hemma igen. Hos mig, oss. Vi <3

Hursom, som fodervärd hos Hedeforsen har du full kontakt under hundens liv. Du får svar på frågor och kan ringa dag som natt, underbart! De lever verkligen upp till ett bra rykte. Vid ett års ålder görs ett MH och en höftröntgen och en tid därefter åker din krabat iväg för att tränas och vidarutbildas.

Det verkar gå bra för Gonzan.
Måste i skrivandets stund vara lite egoistiskt, jag vet att han glömmer mig, men jag glömmer inte honom.
Detta har.. lärt mig mycket, men ibland, som nu, kan jag bara se det jobbiga i det. Jag saknar honom. Våran relation, och det trillar inte bara en tår. Jag har många gånger tyckt att det varit mycket, men känslan han gav och ger mig, är .. total! En trygghet så enorm.
Luktade precis på hans filt, och den luktar som honom, inte vilken hund som helst, hans svarta strån sitter fortfarande kvar och ger mig leenden.

Nu låter det som att han vore död. Det är han inte, han är lycklig och arbetande.

MEN! För att sammanföra allt det här, det är faktiskt en unik upplevelse att ta en hund under dens första år. Du hinner göra mycket, mycket rätt - mycket fel. Du får en vän att minnas, att njuta av.
Det tar på psyket, och gör dig till en starkare människa.

för säger de inte att en hund är en människas bästa vän?
jag tror dem.