Hedeforsens Gonzo.

Jag tror jag trycker det undan. I form av studier. I form av Sippan och Tiggan. Av vänner. Av kärlek. Av allt annat. Men på kvällarna går det inte riktigt. Det liksom faller över mig. Jag möter upp honom i drömmen. De roliga drömmarna som kan innefatta en skogstur, lite träning, massor med bus.
Jag kan fortfarande höra hans vaknings -gäsp läte när jag nyser på morgonen. Men.. vissa dagar hör jag det inte. De dagarna vet jag också att jag inte kommer möta de där ögonen. Ögonen som väntar på en tur, på bus, mat och att vara tillags.

Människor må tycka man är stark som tar en hund på foder. Även säger de alltid att "det skulle jag aldrig klara av". och visserligen, man är nog stark. Man ger hunden sitt hjärta. Själ. Och man hoppas att den fortsättningsvis kommer att få lika mycket.

Jag vet inte alls vad Gonzan gör på dagarna just nu. Jag får mest hoppas att han jobbar fullt ut. Att han är trött på kvällarna. Att han ler med sin kropp.

men ikväll får jag faktiskt möta tårarna och den där klumpen i halsen och magen.
för jag saknar min prins.