Hundträningen går framåt med lycka!
Jag känner att jag börjar besitta förar- rollen.
Hon lyssnar bra, bättre. Hon är trött - jag är nöjd.
Det sker något under träningen som gör att det inte finns något annat,
jag varken ser, hör, känner annat än Sippi. Jag ser hennes ögon, rörelser. Fångar in henne fint. Träningsplatsen vi hittat är fantastisk. Man kan göra mycket där och det går även människor och hundar förbi nästintill hela tiden. Perfekta träningstillfällen, och vet ni? Jag vinner kontakten. Hon har inte skällt på en annan hund, rört en människa, hon är fullt upptagen med att tycka jag är roligast på stället, och det känns fantastiskt! Jag är stolt över henne, för alla gånger jag någonsin tänkt.. "Näää, nu får det vara nog" eller "aaaaah, detta går inte!"
så tror jag... att nu kommer det, nu har vi hittat språket.
Hjärnan fyller in sig med nya saker att prova, jag kollar klipp på nätet för tips, borde skaffa mig lite fler böcker och få mer läxor av Elisabeth, för nu är vi tamejsjutton på hugget!
Jag tror lydnad kan vara något för oss, vem vet, med denna framfarten kan allt funka!
Godnatt från en nöjd Pernilla och en sjukt sluttränad Sippi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar